Offentliga namn och lagstiftning
Namngivningen inom den offentliga förvaltningen styrs av krav i grundlagen, förvaltningslagen, språklagen, den samiska språklagen och självstyrelselagen för Åland:
- Finlands nationalspråk är enligt grundlagen finska och svenska (17 §). God förvaltning tryggas i grundlagen (21 §). Justitieombudsmannen (JO) har slagit fast att ett begripligt språk är viktigt för att myndighetstjänster ska uppfylla kraven på god förvaltning.
- Förvaltningslagen (9 §) kräver att myndigheters språkbruk ska vara sakligt, klart och begripligt.
- Enligt språklagen (5 §) utgör kommunerna grundenheten för den språkliga indelningen. En kommun kan vara antingen enspråkig eller tvåspråkig (finska och svenska). Statliga myndigheter och myndigheter i tvåspråkiga kommuner ska betjäna allmänheten på finska och svenska (23 §). Myndigheter ska dessutom visa att de använder båda språken både i den service de ger och i sin verksamhet utåt.
- Ett undantag från kravet på tvåspråkig service är landskapet Åland. Enligt självstyrelselagen för Åland är landskapet enspråkigt svenskt (36 §). Ämbetsspråket i landskapet är svenska inom stats-, landskaps- och kommunalförvaltningen.
- I den samiska språklagen definieras de myndigheter som ska använda samiska i sin information till allmänheten (2 och 8 §). Myndigheterna ska främja bruket av samiska (15 §) och visa utåt att de betjänar allmänheten också på samiska (24 §).
Alla namn inom den statliga förvaltningen och i tvåspråkiga kommuner ska planeras på finska och svenska. Det här gäller hela landet utom Åland. När de finska och de svenska namnen planeras parallellt från start kan klumpiga översättningar undvikas. Eventuella förkortningar ska bildas separat till det svenska och det finska namnet.
Myndigheter kan välja att använda också ett engelskt namn, men ett engelskt namn kan enligt kraven i språklagen bara användas vid sidan av namnen på nationalspråken, inte i stället för dem.
Nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska har officiell ställning inom det samiska hembygdsområdet, det vill säga i kommunerna Enontekis, Enare och Utsjoki samt i de norra delarna av Sodankylä kommun. Även om den samiska språklagen inte uttryckligen kräver det, kan namn med fördel planeras parallellt på finska och åtminstone på det samiska språk som är i majoritet i kommunen.
Ortnamn och offentliga namn regleras också i andra lagar, till exempel kommunallagen och kommunstrukturlagen. Enligt dem beslutar kommunfullmäktige om kommunens namn. När kommuner går samman fattar fullmäktige i de berörda kommunerna beslutet tillsammans. När namnet på en kommun ändras krävs ett utlåtande från Institutet för de inhemska språken. I vissa lagar kan det finnas krav på att offentliga aktörer ska få ett namn, samtidigt som exakta bestämmelser för namnen kan saknas.
Bättre service än språklagen kräver
Språklagen kräver inte att webbplatser ska ha separata adresser på båda nationalspråken men ger myndigheter möjlighet att ge bättre service än lagen förutsätter. Vi rekommenderar därför att en myndighet skapar webbadresser med utgångspunkt i myndighetens namn på både svenska och finska.
Dela sidan